Fordon som går på el är långt ifrån nytt. Redan i slutet av 1800-talet fanns likströmsmotorn och blybatteriet, de två delar som krävdes för att få en el-bil. Konstruktörerna betonade att de var ljudlösa och pålitliga jämfört med den tidens bensinmotorer som förde hemskt oväsen, osade något enormt och ofta gick sönder. Dessutom var el-bilarna snabba. Ändå var folk inte riktigt nöjda med el-bilen, vars stora svaghet var att det inte gick att köra den så långt innan batteriet var urladdat.
När Toyota lanserade den första massproducerade personhybridbilen, Prius, kom man runt el-bilens stora svaghet. Med hjälp av elektronik och en bensinmotor laddar hybridbilarna sitt eget batteri och på så sätt har Toyota löst räckviddsproblemet. En hybridbil är precis som en vanlig bil – fast annorlunda. Det är som att köra vilken bil som helst med automatlåda men tittar man under skalet är hybridbilen högteknologisk.
I stadskörning upp till 45 kilometer i timmen, en normal fart i en stad, så drivs Toyotas hybridbilar ofta bara av el-motorn, som hämtar sin energi från det kompakta batteriet. Körningen blir inte bara tyst, den blir också jämn och behaglig utan ryck, eftersom en el-motor har osannolikt bra vridmoment. Men poängen är naturligtvis att bilen inte släpper ut några som helst avgaser när den drivs av el-motorn.
När man behöver accelerera snabbt och hålla högre fart samarbetar de båda motorerna. Bensinmotorn laddar batteriet och det finns alltså ingen risk för att batteriet töms. Även varje inbromsning tas tillvara på och omvandlas till energi som laddar batteriet.
